BIhagens Bikupa

Bloggen det surras om

bloggen det surrar om

Jag och farsan med Spanien i sikte

av | apr 28, 2021 | 0 Kommentarer

När farsan dog för några år sen ramlade skelettet ur min kropp med ett tjofs. Eller tjofs och tjofs, det skallrade och levde om när revben efter revben slog i marken som en repstege som lossnar från gymnastiksalens tak. Så stod jag plötsligt där med blottade inre organ. Jag fortsatte fungera men hur fan jag höll mig uppe vet jag inte. Utan skelett är kroppen väl bara en sladdrig gelé?

Farsans händer var stora som grytlock, de plockade upp mig ett antal gånger när jag halkat på livets bananskal. Jag har halkat på många bananskal ska jag säga. Ja, vem har inte det?

Farsans grytlock till händer höll om mig, liksom en bröstkorg håller/skyddar de inre organen. Jag hatade honom ibland, tog honom för givet ibland och älskade honom jämt. En pappa är ju viktigast i hela världen och får ta emot alla känslor i världen. Det finns bara EN pappa. När han försvinner… Nej. Det finns inte i ens föreställningsvärld.

Mina barns pappa är deras stabila punkt. Själv har jag börjat fladdra omkring så förbannat på sistone. (Jag letar efter min syrgasmask så att jag kan andas. Då kan jag hjälpa barnen bättre sedan.)

Min pappa älskade förresten också Fuengirola och bodde där några år. Ja det känns som att jag tar över stafettpinnen nu när jag också drar dit. (Älskade Spanien, bara 25 dagar kvar nu!!!) Och min pappa har gått från att ha varit mitt skelett till att blivit en av mina själsliga guider uppe i himlen, rymden, universum! Gracias a todos los ángeles que me están cuidando.

Hasta pronto, kram Jenny

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *